1-åringar och fattigdom

3 månader har gått sen sist. Oacceptabelt när man öppnat en blogg men 3 månader är en kort tid i ett 4-årigt liv i Uganda. Men en lång tid i en 1-årings liv. Ingrid går sen en knapp månad tillbaka. Det ska gås och gås hela tiden, överallt, och allra helst i sandalerna eller de gamla clogsen som vi hittade på vinden i Tyresö i somras. De har sannolikt tillhört Thelma. Jag återkom från en vecka i västra Uganda i torsdags, min första tjänsteresa på 2 år. Graviditet och amning har satt stopp för både lust och möjlighet. Det var med stor förväntan jag åkte med belgiska biståndsorganet och Ministry of Health till de avlägsna bergsbyarna i Bundibugyo och Bwere i Kasese distriktet på gränsen till DR Congo. Varenda kvinna bär en vacker huvudduk på huvudet, det ser man sällan i andra delar av Uganda. Omgivningarna är helt otroliga! Höga, gröna bergstoppar, man ser Mount Stanley vid horisonten (Rwenzori mountains), växtlighet, teplantager, grönska, skönhet, lycka. Bergsvägarna var en katastrof som alltid men Semliki Valley och de varma källorna vi besökte på vägen hem var värt alla steniga, sliriga, guppiga vägar.

Fattigdomen är så extrem. Jag mådde fysiskt illa denna gången. Man vänjer sig vid att se misär vid denna typ av fältbesök men denna gång funderade jag så mycket mer. Alla barnen i bergen går utan skor på dessa hårda steniga vägar. Jackor har de, men inga skor. Prioriteter? Smutsiga lerhyddor med ett söndrigt skynke som dörr, inga latriner, ingenting, bara fattigdom. Hela vägen till Kampala - alla 5 timmarna. Jag blir så arg. I vanlig ordning besökte jag flertalet sjukhus och hälsocentraler. Kvinnor som låg på förlossningsbänkarna och ändå lät de oss gäster titta in - respekt för integritet eller? Det dör ca 4 kvinnor i månaden på Fort Portal regionsjukhus i mödradöden. De kommer in för sent med förlossningsproblem. Dåligt med transportmöjligheter, en kvacksalvarbarnmorska (traditional birth attendant) som väntar för länge med att skicka iväg henne till sjukhus, dåligt med mediciner, plats, tid att ta hand om henne. Så är hon ofta HIV-positiv dessutom. De är 2 barnmorskor på 15 förlossningar om dygnet i Bundibugyo, inga läkare. Man får ta med egna lakan och ibland madrasser. Annars blir det kallt cementgolv. I Bwera har man koleraepidemier fyra gånger om året. Ingen verkar ta reda på vad källan till kolerautbrottet är. En liten pojke med misstänkt hjärnhinneinflammation. Sjuksköterskan hade tagit tempen en gång, gett honom Alvedon. Sjukhusets enda läkare hade inte haft tid att se pojken på 3 hela dagar. Han överlevde förmodligen inte..

Nej, jag vill inte lamentera hela tiden. Men det gör ont, alltid lika ont, att gå in på barnavdelningarna. Eller se 60 HIV-patienter stå i ett illaluktande rum och vänta på mediciner som aldrig kommer. Eller se barn med dropp som är sjuka i hjärnmalaria. Hela tiden, överallt. Och smuts och illadoftande lukter. Vill inte låta som en besserwisser men det slår mig ofta hur triviala alla våra vardagsproblem i Sverige är. Obeskrivligt triviala.