Nu är det dags att summera den första tiden här i Uganda. Resan inleddes hemma med att det strulade in i det sista. Svenska byråkrater ringde till Ulrika dagen innan vi skulle åka och menade på att vår adressändring var felaktig. De bad Ulrika gör en ny adressändring, vilket var svårt att göra eftersom att vi bodde på hotell (Nordic Sea Hotel). Visst hade vi kunnat göra det de bad oss om när vi anlände till Kampala, men eftersom att det var så otrevliga mot Ulrika så kände vi helt enkelt inte för att samarbeta. Kvinnan som Ulrika pratade med blev mkt snorkig och mer eller mindre lade på luren i örat på Ulrika. Med facit i hand så fungerar vår adressändring och så vitt vi vet har vederbörande byråkrat som ringde inte ändrat något.
Nordic Sea Hotel i Sthlm är inte ett hotell som vi rekommenderar till andra. Mycket dålig service och ganska tråkigt hotell. Ett försök att inreda hotellet i s.k. nordisk stil, vilket gjort hela hotellet opersonligt. Nej, där vill vi inte bo igen.
Sista natten var ok. Barnen sov ganska bra och var ganska samlade då vi väckte dem 03.00. Den förbeställda taxin var bara fem minuter sen, så vi var i god tid på Arlanda. Måste säga att Molly och Thelma var mycket duktiga när vi reste. Tålamod har aldrig varit deras starka sida men just på denna resa hade de mycket av den varan – älskade små flickor. På flygplanet så åt de godis, välling, lite flygplansmat samt drack en hel del läsk. Barnen så på film och målade nästan hela resan. Väl framme i Entebbe kl 20.20 (lokal tid) tog vi på dem sina munkjackor och långbyxor. Det var lite strul inne på terminalen. Vi visste inte riktigt till vilken kö vi skulle gå med våra diplomatpass, det visste inte någon annan heller. Men till slut så löste sig allt. Utanför terminalen stod en chaufför från ambassaden och mötte oss. Vi åkte i mörkret från Entebbe till Kampala. Resan tar ca en timma men är bara 44km lång! Vägarna är dåliga och trafiken är intensiv, dessutom är det mycket fotgängare ute sent på kvällarna (utan reflex).
När vi kom fram till vårt hus i stadsdelen Kololo kom vår personal och hälsade oss välkomna. Medi som är vår kock och hushållare samt Michael som är vår trädgårdsmästare. I kylskåpet fanns vatten, kaffe, bröd, smör och marmelad som ambassaden hade ordnat. Möblerna som vi ”ärvt” från Klas och Lena stod på plats, våra sängar var bäddade och myggnäten uppsatta. Alla fyra sov i samma säng de två första nätterna, efter det så har Molly sovit i sin egna säng, starkt!
Första morgonen kändes overklig, vi fyra i Uganda? Jodå, det var sant. Eftersom att ambassaden ordnat med att våra bilar stod på våran uppfart så tog vi en liten sväng första dagen till närmaste affär och köpte lite mat. Nervöst att köra i denna trafik och dessutom vänstertrafik. Kan ni tänka er, Medi lagade vår lunch och middag, vilken lyx att bara sätta sig till dukat bord! Sedan den dagen har vi bara lagat mat på söndagarna. Medi lagar lunch och middag varje dag. Då vi nu har ändrat i hans kontrakt så att han är ledig på lördagarna så gör han mat och ställer i kylen så att vi har till lunch och middag på lördagarna. Det känns lite overkligt.
Det tog bara två dagar så anlände vårt obeledsagade bagage. Där fanns en hel del som vi verkligen behövde, bl.a. bilbarnstolarna. Så nu åker barnen så säkert de kan i denna intensiva trafik, med stor bil och bilbarnstolar. När det obeledsagade bagaget anlände så bet en av våra hundar de två männen som levererade bagaget i benen. Vi kände då att det var droppen. Kiddo, som hunden heter, måste bort. Kiddo bet bara mörka män, inga vita. Men osäkerheten om Kiddo skulle bita Molly eller Thelma gjorde att beslutet fattades att skänka bort honom. Kiddo förvarnade nämligen inte innan han bet någon. Så nu har Kiddo flyttat till en person som arbetar på den kinesiska ambassaden, tvärs över gatan. Om ingen hade velat ta emot Kiddo så tyckte vi att en sista utväg för oss hade varit att låta Kiddo somna in. Men vi fick snabbt veta att det är förbjudet att låta hundar somna in i Uganda, såvida inte de är sjuka
eller allvarligt skadade. Så nu har vi bara Snoopy kvar på vår tomt. Han liknar Smilla lite grand och vi känner att den hunden kan vi ha omkring oss. Men han sover utomhus och så vill vi ha det.
Kollegorna på ambassaden är trevliga och hjälpsamma. De finns ett par barnfamiljer på ambassaden, varav en har barn i nästan samma ålder som våra. Molly och Thelma har direkt funnit Edith (7år) och Oliver (2år), de leker så jättebra. Föräldrarna (Pernilla och Fredrik) är mycket trevliga. Synd är dock att de ska flytta till Katmandu efter nyår, Fredrik har fått ett arbete där på Rädda barnen.
Molly har börjat i skolan, Ambrosoli International School. Hennes två fröknar heter Jeanette (Svenska) samt Safina (Ugandiska). Som ni vet är Molly en ”slow starter”, så det är skönt att Jeanette är från Sverige och att Molly kan göra sig förstådd på svenska. Molly är i dagsläget väldigt blyg för andra barn, speciellt för de som är mörka. Nu har Molly gått i skolan i drygt en vecka men hon har inte prata med någon annan än Jeanette. Det kommer att ta sin lilla tid men hon gör små små framsteg nästan varje dag tycker vi. Härom kvällen räknade hon till tio på engelska! Hon kan nu säga, hello, goodbye, goodnight, goodmorning, yes, no, thank you. Vi tycker att hon är duktig. Thelma å andra sidan ”bara hänger med”. ”thank you” blir ”sank jo”. Men hon gör sig förstådd. Vi tror att inom en månad kommer Molly att kunna konversera på engelska. Idag (11/9) ”pratade” hon med Medi mycket och länge.
Vi har ännu inte fått vår container. Den har nu varit på resande fot sedan den 25 juni. Vi trodde att vi skulle få den i slutet av veckan (dvs. ca 15/9). Men igår fick vi veta att den ännu inte har lämnat Mombasa! Orsaken till detta är att det inte finns någon lastbil att få tag på som kan transportera. Mellan Mombasa och Kampala är det 124 mil och dåliga vägar. Lastbilarna kör i karavan med poliseskort pga. rånrisken, vilket innebär att vår container måste invänta ett antal containrar som ska till Kampala. Igår kändes det hopplöst! I Afrika finns ett uttryck, TIA, this is Africa. Ungefär som Inshalla. Det är ingen idé att bli upprörd, det är bara att gilla läget. Det är mest synd om barnen som längtar efter sina leksaker, cyklar, spel, kläder, gungor, etc.
Kampala är en vacker och mycket grön stad. Det sägs att det bor ca 1 - 2 miljoner invånare här. Fast vem vet, vi hör olika från olika håll. Vi bor dock i centrum, på en av de sju kullarna som staden ursprungligen är byggd på. Kullen heter Kololo. Kololos gator är lummiga och gröna. Palmer i olika varianter, jakaranda och andra färgrika buskar inramar alla murar och stängsel. Ulrika arbetar på grannkullen, Nakasero. Vi kommer inte i kontakt med det verkliga Kampala eftersom vi bor i ett välbärgat område där det bor diplomater, politiker och andra rika ugandier. Men det känns ok eftersom det är vår första utlandsstationering. Vi vill ut och se det verkliga Uganda, men det får bli sedan då vi har acklimatiserat oss och kommit i ordning med våra saker.
Gatorna är under all kritik. Det är stora hålor i alla vägar. När det regnar kraftigt så blir det nästan omöjligt att se var hålorna är. Det gäller att köra försiktigt. Vi är glada att vi har två fyrhjulsdrivna bilar. Ulf kör med Nissan Terrano, eftersom att den är störst och barnen åker i den. Ulrika kör med Toyota RAV4. Vi känner redan att vi vill sälja Toyotan eftersom den är en liten bil och i denna trafik är det bra att ha en stor bil. Vi funderar på att köpa Pernilla och Fredriks Mitsubishi Pajero, då de ska flytta. Vi får se vad de vill ha för den bilen och i vilket skick den är. Vi har hört rykten om att de ska laga alla gator som har namn från det brittiska kungahuset. Detta eftersom att det är ett möte är i november för det brittiska samväldet och den engelska drottningen kommer hit. Vi har tur eftersom att vi bor på Prince Charles Drive. Men man ska inte ropa hej ännu. Risken är stor att de inte hinner med att laga alla hålor i gatorna samt man kan ställa sig frågan hur kvalitén är när de lagar sina gator, hur länge håller lagningarna?
Vi har fått ett trädgårdsbidrag från ambassaden. Bidraget har vi nu satt sprätt på och köpt en hel del blommor, bananplantor samt palmer som vår trädgårdsmästare håller på att plantera i skrivande stund. Vi har tagit foto innan vi startade med planteringen och vi ska ta foton under hela tiden som vi är här. Så att vi kan se hur det växer. Igår så skördade vi de första bananerna på vår befintliga bananplanta som redan stod i trädgården. Vi har gett bort nästan allt till vår personal och till en av de fyra vakterna som vi har här. Uppskattningsvis så var det 100 bananer på bananstocken. Michael (trädgårdsmästaren) säger att nästa bananstock kan skördas i december, det ser vi redan fram emot.
Vi har ännu inte fått ordning på internet. Det är mycket dyrt om vi ska ha ngt som liknar bredband. Ett företag vill ha ca 15000kr i engångsavgift (för parabol, kablar etc.) och sedan närmare 1000skr i månaden. Det finns dock andra alternativ, men de är å andra sidan inte så snabba med servicen och verkar inte så intresserade att vilja sälja. Vi har nu en kontakt på gång som ska hjälpa oss med att installera ”bredband” via parabol. Den aktuella uppkopplingen ger 16kb under dagtid och efter 18 (när företagen har stängt för dagen) så ska det ge 256kb. Om det är i närheten av 256kb så är det en ok uppkoppling för vår webkamera som ligger i containern. Om inte annat så får vi ”skypa” till varandra.
Häromdagen var Ulf, Molly och Thelma med Medi på den lokala marknaden, Nakawa market, och handlade grönsaker. Det är dyrt i affärerna, till och med dyrare än i Sverige. Så Medi ville visa att den lokala marknaden var både billigare och hade bättre kvalitet. Detta stämde mycket bra. Ugandierna tittade länge efter oss vitingar och ropade muzungu efter oss. Muzungu betyder just viting. De tog på Thelma och drog Molly i håret, men allt gjordes så diskret att barnen inte märkte något. Det var sannerligen en upplevelse. Helt plötsligt så drog Molly upp sin kjol och stack ut rumpan till Ulf och ropade ”vicka, vicka rumpan”. Ni kan tro att många ugandier ropade och skrattade högt! Det var nog deras samtalsämne resten av den dagen.
Jaha, nu är det inte så mycket mer att skriva för denna gång. Barnen mår bra, vi alla mår bra.
Sköt om er alla och ha det bra!
The muzungu-family!
Ulrika, Ulf, Molly och Thelma.
