Ebola

Ebolarisken är över i Uganda. Myndigheterna och WHO säger att de har läget under kontroll. Klinikerna som har behandlat de smittade har nu stängt och det finns inga Ebola-fall kvar. Vi kände oss aldrig riktigt hotade här i Kampala även om en person avled på ett av sjukhusen här i Kampala. Läkaren som avled hade dock smittats i den västra delen av Uganda där utbrottet var och där han arbetade.

Orligheterna i Kenya känner vi av. All import som sker med lastbil går via Kenya och Mombasa. Därför är det oftare tomt nu på hyllorna i affärerna än vad det är normalt. Vi tankade våra bilar igår för det sägs att det kommer att bli drivmedelsbrist igen inom kort. Det drabbar inte oss i samma utsträckning som det drabbar lokalbefolkningen. Priserna har stigit något men framför allt har kostnaden stigit för Matatu (minibuss-taxi) och Boda-Boda (mc-taxi), vilket alla ugandier åker.

Spelade tennis ikväll med Ulrikas chef, Per. Det är faktiskt roligt att spela tennis. Mitt gamla rack som jag fick när jag var 20 år håller än idag - för jag har aldrig spelat med det. Om jag spelar ett par gånger till så är jag nästan i samma klass som Björn Borg, men bara nästan. Jag saknar dock det obligatoriska pannbandet. På vägen till tennisbanan så körde jag vår Mitsubishi Pajero, det var ca 23 grader varmt ute och på radion spelades Drops of Jupiter med Train. Ett myller av människor utmed vägen till klubben samt att solen var på väg ned. En nästan overklig känsla infann sig. Jag? här i Uganda! Lyssnandes på Train samt att vädret är alldeles underbart! Denna känsla försvann lika snabbt som den kom efter det att Per utklassade mig på första bollen.

Thelma och Molly har det mycket bra i skolan. De trivs där båda två. Känns skönt när det är så. Molly sa igår att det var jätteroligt på skolan. Hon preciserade inte mer. Thelma börjar att få kompisar i sin klass. Men hon säger mest att hon leker med teatcher Jennie och med teacher Pamela. Thelma målar och pysslar mycket i skolan och så klappar hon klassens egna sköldpadda som går omkring på deras lekplats. Engelska språket börjar så smått att komma för Thelma. Varje torsdag så badar både Thelma och Molly med sin klass i skolan, i skolans egna pool. Thelma skuttar med och badar glatt. Molly vill inte bada för hon tycker att pojkarna plaskar för mycket. Molly säger att i hennes egna pool så får man inte plaska, bara dyka. Molly kan simma under vattnet men har inte riktigt förstått hur det fungerar att simma vanligt.

Ikväll var barnens nanny, Prossy, här och lekte med dem medans jag spelade tennis och Ulrika var på möte. De är verkligen glada i Prossy. Så fort hon kommer så släpper de allt och rusar till henne ropandes hennes namn. Vi är så glada att det fungerar bra med Prossy.

Sista dagen i denna månad och jag sitter i shorts på balkongen och skriver detta. Det är inte riktigt vad jag är van vid i slutet av januari.

Kalas & bbq

Igår var det Mollys femårsdag! Fem år?! Tiden går fort. Vanligtvis så brukar Molly sova länge och vi får väcka henne. Men just denna dag vaknade hon 07.15 och väckte oss. Så vi gick ned och åt frukost framför teven istället. När sedan alla var vakna och Molly verkligen längtade efter sina presenter fick hon gå och lägga sig igen och låtsas sova. Molly blev verkligen glad för presenterna i år. Det mesta gick i Barbies tecken.
Det regnade hela förmiddagen, litet lätt och skönt duggregn. Vi undrade om det skulle bli uppehåll till kalaset. När alla klasskamraterna kom så var det strålande solsken och varmt igen. Skönt för Molly att fira sin födelsedag utomhus. Vi började med att alla barnen fick måla vad de ville på en stor wellpapp. Sedan var det lite mat och strax därefter skattjakt. Skattjakt var nytt för de flesta barnen och alla blev helt sålda på skattjakten och deltog intensivt. En pojke ville bada i poolen men han hade inga badkläder med sig, men vad gör väl det, att bada i kalsongerna gick lika bra. Sedan var det dags för tårta. Molly blev först glad av sången men när hon insåg att hon stod i centrum tog blygheten över och hon höll för öronen och blundade. Innan barnen gick hem var det fiskdamm. I godispåsarna hade vi lagt tutor. De flesta föräldrarna påpekade att bilresan hem inte skulle bli rolig, men vad gör man inte för sina medmänniskor.
När alla barnen hade lämnat så öppnades paketen. Många fina presenter fick Molly från sina kompisar.

Idag var vi hos Anders och Annamaria på BBQ. Alla utsända ambassadsvenskar var inbjudna för detta evenemang. Anledningen var egentligen att Pernillas efterträdare har kommit under helgen, Calle Birkoff med familj. En lugn?, tillställning med mycket spring av alla barnen. En hel del kvistar bröts från ambassadörens träd då det visade sig att dessa grenar var fantastiska lekredskap för barn. Men både Anders och Annamaria tog det med ro. Nu har vi ätit och druckit gott och kommit hem igen. Molly och Thelma leker med presenterna. Nu ska vi förbereda inför kommande skol- och arbetsvecka.

Ännu en hundvalp

Idag hämtade vi Nalas bror, Simba. Lika söt är han. Båda två leket bra, de kanske har saknat varandra. I och med detta så är det bestämt - Snoopy får hitta ett nytt hem. Han har nämligen börjat att morra åt Thelma igen så vi kan inte ha kvar honom, även om han är jättegullig och duktig vakthund. Nu får vi passa våra sandaler och skor. Valparna försöker att bita på alla skor som de kommer åt. Nala är lite hoppig och nafsar lite väl mycket. Det får bli ordentlig lydnadsträning. Båda hundarna är sk "Ugandan mix". Men de har en hel del schäfer i sig.

Hundvalp

Idag hämtade vi vår nya valp, Nala. En liten gullig tik som vi fick av Anders och Paula. Vi hoppas att Molly och Thelma kommer att vänja sig vid hundar om de ser valpen växa upp. Det var fullt ös från början och vi tycker att Snoopy verkar cool fastän han inte längre är ensam hund på vår tomt. Molly fick bestämma namnet.

Bröllop

Idag var vi på Ugandiskt bröllop. Ulrikas kollega på Hälsoministeriet Robert Bazassa bjöd in oss. Hans bror gifte sig. Fin cermoni i kyrkan men som vanligt i detta land så passar inte Ugandier tiden. Även Robert kom försent till sin egna brors bröllop. Med en axelryckning sa han till oss "ni vet hur vi Ugandier är". Mottagningen var häftig. Crane Dancers uppträdde med häftig dans. Maten var sk "normal food", dvs matoke, jam, grönsakskompott, jordnötssås. Ingenting för oss men det vara bara att äta och se glad ut. På något sätt kände vi oss utvalda (utan att be om det). Vi var de enda muzungusarna där och vi fick sitta på bordet jämte brudgummens föräldrar, och vi som inte ens känner de som gifte sig. Antagligen har det ngt med våra diplomatpass att göra.